Big Bang var något helt annat än en beskedlig nebulosa (gas- och stoftmoln). Det blir lite som att jämföra blåvalar och virus, fast skillnaden mellan Big Bang och stjärnbildning är större än så.

Big Bang bör nog inte beskrivas som ett "litet område med hög densitet som exploderade": det ger en bild av en sorts fyrverkeriexplosion, där saker flyger iväg ut i ett omgivande tomrum från en mittpunkt. Big Bang omfattade hela universum, all rymd som fanns! Det fanns inget tomrum: hela universum (som visserligen var litet, men ändå) var fullt med en alldeles enorm energitäthet, sådan att ingenting vi ser idag kommer i närheten. Det var universum självt, själva rymden, som exploderade och fortfarande utvidgar sig, inte bara dess innehåll.

(Det här med vad ett expanderande universum innebär är inte så lätt att smälta. De förmågor som genom årmiljonerna gett bäst utdelning i form av flest överlevande barn och barnbarn är att kunna hitta nötter, överlista lejon och rädda småbarn som fastnat i kärr: att förstå universums storskaliga struktur och utveckling var aldrig någon överlevnadsfördel när de sabeltandade tigrarna anföll, så det naturliga urvalet har tyvärr inte slipat oss i konsten att föreställa oss Big Bang.)

En nebulosa är något betydligt mer fridsamt: ett stort gas- och stoftmoln som långsamt drar ihop sig. Så småningom kan det visserligen bli varmt och tätt i mitten och en stjärna kan bildas, men den kommer att brinna (fusionsenergi) rätt lugnt och stillsamt under miljoner eller miljarder år. Inte ens när den dör i en supernova blir det något liknande en skalmodell av Big Bang: det är ju bara en explosion ut i ett redan existerande rum, inte en expansion av rymden i sig. Och energimängderna som är inblandade är förstås helt olika också.

Anders Eriksson 26 nov 2008